Helenas Träning

Jag blir tokig! Halsontet som dök upp i lördags vill bara inte ge med sig. Jag vilar och vilar och vilar men vad gör det? Det mest störande är att jag inte är förkyld i övrigt. Ska man bli sjuk ska man väl bli det ordentligt så man kan bli frisk sen, inte bara gå runt och ha ont i halsen..

Mycket gnäll från min sida just nu men jag bor ju i gnällbältet så. Ska man inte ta seden dit man kommer? Snart är det helg och då lovar jag att rycka upp mig. :)

Träningsvärken från gårdagens löprunda (8 km ute i friska luften på 41.09 min) hade inte lagt sig tills ikväll. Bestämde mig ändå för att gå iväg på ett träningspass idag. Challenge. Och det är en utmaning vill jag lova mina vänner. Styrka blandat med lite konditionshöjande intervaller i en timme och nu orkar jag knappt röra mig, varken armar eller ben. Det känns så otroligt underbart!

Den här veckan får bli lite av en omstart. Kändes som att det har varit lite halvdåligt med träning senaste tiden men insåg att jag ändå tränade två gånger förra veckan så så illa va det ju inte.

Har en härlig känsla i kroppen trots att inget speciellt har hänt. Lycka! :)

Jag trotsade regnet/snön, som vräkte ner när jag cyklade hem från jobbet, och gick ut och sprang en sväng. 8 km blev det, 42 minuter. Först trodde jag att det va lite kortare och tyckte att det tog på tok för lång tid men nu när jag mätt sträckan känner jag mig nöjd. Riktigt härligt va det också trots iskallt vatten i skona haha. Frisk luft gör mig gott! :) Regnet upphörde också efter bara några minuter..

Imorn är det den efterlängtade helgen som den här helgen kommer att bli lite speciell.. En massa underbara vänner dyker upp! :)

Kvällen som var tänkt att bli träningsfri slutade med en liten löprunda. Utomhus. Så himla skönt va det. Frisk luft och få göra av med lite energi och bli trött fysiskt, inte bara i huvudet efter en hel dag med jobb och möten. Jag älskar att springa ute, speciellt när det inte är så himla kallt. Det va alldeles lagom faktiskt. Verkar jag lyrisk så är det inget mot va jag är haha.

Hur som helst, när jag väl kom innan för dörren satte jag mig framför tvn och stretchade till SSK-Timrå. Efter 5 spelade minuter stod det 1-0 och strax därpå stod det 1-1. Arg och uppgiven hoppade jag in i duschen och när klev ut hörde jag hur det blev mål. Vågade inte gå in och kika vilka det va som gjorde mål. Eftersom det handlar om kvalserie, ingemansland eller slutspel (underbara tanke) så blir jag så nervös. Slutligen gick in till tvn och blev helt överlycklig. Jag svävar mellan kvalserie och slutspel helt enkelt.

Idag är jag på bra humör. Jag är lycklig, rakt igenom! :)

Min ilska och besvikelse från igår har lagt sig så nu ska jag berätta om min lördag och en annan ilska och besvikelse.

Vaknade upp på morgonen taggad till tusen, dock medveten om mina på tok för få skidmil i benen. Hämtade upp mina skidor på vallningen och tog bussen upp till starten och allt var frid och fröjd. Blev chokad över hur fullt det va i min grupps startfålla trots att jag va där ca 45 min före start. Hamnade helt enkelt typ sist i gruppen. Lämnade min ryggsäck på lastbilen och fixade lite. Klockan hade helt enkelt blivit på tok för mycket när jag väl tog på mig skidorna och kände på dem lite försiktigt där jag stod. Nada fäste. Ähh, det är nog bara nu som jag inte riktigt får ner skidorna ordentligt. När vi började åka fram mot starten insåg jag att näe, något fäste existerar inte på mina skidor. Absolut inget!

Va som sagt bland de sista ut i min startgrupp och hamnade därmed i kö i ca 4-5 km. Dock fick jag ju trevligt sällskap av Linnéa en liten bit. När jag äntligen kom iväg och började kunna åka på lite (läs staka på) så bestämde jag mig helt enkelt för att prova att valla om vilket hjälpte nada. Här någonstans, efter ungefär 1 mil va jag så fly förbannad på mig själv för att jag inte tog min systers skidor iaf. De jag åkte på för några helger sedan då det gick sådär riktigt bra. Då jag för första gången på 2 år (troligtvis ännu längre) hade bra fäste, men ändå glid. Hennes pjäxor som passar till är dock på tok för stora för mig, typ 4-5 storlekar. Hursomhelst. De skidorna låg kvar hemma i Flen. Lite skavsår på tårna hade det dock varit värt om jag hade fått åkt på de skidorna. Här någonstans insåg jag att det spelar ingen roll om jag vallar om hos någon som vet va de gör med skidorna. Jag får inte ner dem och då kvittar det va det är för valla på dem. Det är bara att inse att jag kommer få slita 3 mil till Mora. Och det gjorde jag. Emellanåt gick jag på ren ilska, ibland gick det faktiskt riktigt bra och det va sådär härligt (typ de 2 km efter hökberg, vilka består av nedförs backar för er som inte har åkt).

Jag va lycklig när jag insåg att det va två kilometer kvar och att jag skulle kunna slå min tid från förra året och fick lite extra krafter in till mål. Riktigt underbart att komma in på 3.09.08 trots att jag trodde att jag va närmare 3.30.

Här och nu har jag bestämt två saker. För att jag ska åka en tjejvasa igen så ska jag verkligen träna skidåkning inför det och då räcker inte 3,5 mil. För det andra ska jag köpa nya skidor som är anpassade för mig så att jag får ner dem. Tjejvasan 2012 ligger därmed på is tillsvidare..

Jag har även fått be min far om ursäkt för alla de gånger jag har svurit över hans dåliga vallning. Nu förstår jag att det inte är vallningen det har varit fel på. Det är skidorna som inte är anpassade efter mig..