Tjejvasan 2011
Min ilska och besvikelse från igår har lagt sig så nu ska jag berätta om min lördag och en annan ilska och besvikelse.
Vaknade upp på morgonen taggad till tusen, dock medveten om mina på tok för få skidmil i benen. Hämtade upp mina skidor på vallningen och tog bussen upp till starten och allt var frid och fröjd. Blev chokad över hur fullt det va i min grupps startfålla trots att jag va där ca 45 min före start. Hamnade helt enkelt typ sist i gruppen. Lämnade min ryggsäck på lastbilen och fixade lite. Klockan hade helt enkelt blivit på tok för mycket när jag väl tog på mig skidorna och kände på dem lite försiktigt där jag stod. Nada fäste. Ähh, det är nog bara nu som jag inte riktigt får ner skidorna ordentligt. När vi började åka fram mot starten insåg jag att näe, något fäste existerar inte på mina skidor. Absolut inget!
Va som sagt bland de sista ut i min startgrupp och hamnade därmed i kö i ca 4-5 km. Dock fick jag ju trevligt sällskap av Linnéa en liten bit. När jag äntligen kom iväg och började kunna åka på lite (läs staka på) så bestämde jag mig helt enkelt för att prova att valla om vilket hjälpte nada. Här någonstans, efter ungefär 1 mil va jag så fly förbannad på mig själv för att jag inte tog min systers skidor iaf. De jag åkte på för några helger sedan då det gick sådär riktigt bra. Då jag för första gången på 2 år (troligtvis ännu längre) hade bra fäste, men ändå glid. Hennes pjäxor som passar till är dock på tok för stora för mig, typ 4-5 storlekar. Hursomhelst. De skidorna låg kvar hemma i Flen. Lite skavsår på tårna hade det dock varit värt om jag hade fått åkt på de skidorna. Här någonstans insåg jag att det spelar ingen roll om jag vallar om hos någon som vet va de gör med skidorna. Jag får inte ner dem och då kvittar det va det är för valla på dem. Det är bara att inse att jag kommer få slita 3 mil till Mora. Och det gjorde jag. Emellanåt gick jag på ren ilska, ibland gick det faktiskt riktigt bra och det va sådär härligt (typ de 2 km efter hökberg, vilka består av nedförs backar för er som inte har åkt).
Jag va lycklig när jag insåg att det va två kilometer kvar och att jag skulle kunna slå min tid från förra året och fick lite extra krafter in till mål. Riktigt underbart att komma in på 3.09.08 trots att jag trodde att jag va närmare 3.30.
Här och nu har jag bestämt två saker. För att jag ska åka en tjejvasa igen så ska jag verkligen träna skidåkning inför det och då räcker inte 3,5 mil. För det andra ska jag köpa nya skidor som är anpassade för mig så att jag får ner dem. Tjejvasan 2012 ligger därmed på is tillsvidare..
Jag har även fått be min far om ursäkt för alla de gånger jag har svurit över hans dåliga vallning. Nu förstår jag att det inte är vallningen det har varit fel på. Det är skidorna som inte är anpassade efter mig..
