Helenas Träning

Förra veckan blev det ett långpass. Jag hade egentligen inga förväntningar alls men ändå blir jag så arg så arg. Och sur, riktigt sur. 17,7 km senare var vi åter hemma i lägenheten och jag kunde pusta ut. Det va både kroppen (vaderna sved, ryggen värkte och höfterna sa ifrån), konditionen (ja, det va tungt) och psyket som sa ifrån. Framför allt är det psyket som säger ifrån. Jag tror inte på mig själv. När jag vid 10 km kände att kroppen började säga ifrån så gav jag upp. Men, väl ute på vanliga 5km spåret kom jag igång igen och sista kilometrarna blev av varianten "spring till nästa busshållsplats så får du gå tio meter sen". Fungerade bra och hem kom vi, dock 1.52 h senare. Väl hemma funderade jag på vad det är jag håller på med egentligen. Är det värt det?

I helgen blev det vila och umgås med en fin vän istället. Lycklig över att ha shoppat, sovit ut ordentligt, ätit god mat och druckit bubbliga drinkar har jag nu tagit tag i den här veckan. Började med ett pass backintervaller.